uppe

Jag är smal.
Det betyder underförstått att jag är perfekt. Jag har inga problem. Jag har ingenting att klaga över, jag mår prima, behöver inte träna, behöver abslout inte äta nyttigt. Jag får inte kommentera hur mina kläder sitter eller att det kan vara svårt att hitta kläder som passar. Ja, jag har helt uppenbart ett perfekt liv, med min perfekta kropp! 
Eller??!!

En sned mediabild har under många år vridit om många kvinnors (och mäns) hjärnor. - Du ska vara smal!Smal är det perfekta. Ibland görs försök att vrida tillbaka våra tillknycklade hjärnor. Men dessa försök är som små såpbubblor som singlar ner på gräsmattan och försvinner. Mulliga modeller tenderar att bli feta modeller. En egen kategori. Inte en naturlig och självklar del. Varför kan modemagasin o dyl inte ha blandade modeller. Långa, korta smala, tjocka och mittemellan... Så som befolkningen ser ut. -Kläderna sitter bättre på en som är lång och smal. Say´s who??!! Gräv ner dig Karl Lagerfeldt.
Massmedia gillar att visa världen som svart eller vit, för eller emot, antingen eller, smal eller tjock.
Diskusionen om att vi inte borde vara så kroppsfixerade är knappast ny. Men det är ständigt detta ytliga dravel. Precis som feministdebatten tenderar att bli. Så mycket fina ord men så lite insikt! Ett annat exempel är "insikten" om hur stressade vi är. (Ska utveckla det mer en annan dag)

Vi är så "medvetna", det låter så bra. Men medvetenhet är inte det samma som attitydförändring!
Attitydförändring kräver något mer, en djupare omställning i tankar, beteende och åsikter. Det räcker inte att på ena tidningsuppslaget skriva om att " Du är bra som du är" när resten av tidningen handlar om diverse kändisar som opererat om sina kroppar och reklam där personerna är retuscherade till oigenkänlighet. Just nu gör ju Pernilla Wahlgren reklam för hårtoning, men man ser ju knappt att det är hon!! Ögonen lyser som blå lampor, håret är blankt och huden har inte en rynka. Vi vet att hon inte ser ut så, och då blir det mer uppenbart .Men när vi ser modeller som vi inte känner igen från andra sammanhang är det lätt att låta sig luras. -Oj vad perfekt hon ser ut varför gör inte jag det? Så deppar vi en stund framför spegeln. Helt i onödan.

Oj, nu kom jag bort lite från ämnet kroppsfixering. Fast det hänger väl ihop...

I en mammatidning stod att läsa (Rubrik och förstasida): "Min kropp före och efter graviditeten". 5 mammor visar upp sig i linne och trosor. För det första är alla utom en smala (54-58 kg). Någon vägde bara 48 kg. Men det är inte det som är det väsentliga! Det intressanta är att det hela är så ointressant. För även om hon som väger 48 kg säger;-Jag är visst ett par kilo under matchvikt. Jag var finare förut. Och den lite mulligare mamman säger; - Jag trivs bra med mig själv, trots att jag är lite mullig.
Det var ju bra. MEN SKÄRP ER tidningsskribenter/journalister/redaktörer, vad vill ni komma fram till. Reportaget bidrar bara till att spä på attidyden om att kroppens utseende är vilktigt. Onödigt.
KROPPENS UTSEENDE ÄR INTE VIKTIGT!!
Har du ett BMI över 30 bör du kanske se över din hälsa och dina kostvanor.
Har du ett BMI under 19 bör du kanske se över din hälsa och dina kostvanor.
För att inte skada dig själv. Inget annat.

Jag blir så ledsen när jag hör kompisar som har så mycket komplex för sina kroppar. HALLÅ, NI ÄR SUPERFINA! Kanske är det någon gammal kommentar från en omogen kille på mellanstadiet som etsat sig fast i ditt limbiskasystem. Kanske sa gumpafröken något oigenomtänkt en gång på gymnastiklektionen. Jag vet, saker fastnar. jag har stor näsa, för det fick jag höra när jag var barn, och det är av nå´n j-lva anedning så svårt att förtränga. Kanske har din mamma satt sina spår. Har hon överfört sina kroppskomplex på dig. Fy, dig mamma!  
Så här är det, kära vän;
Det handlar inte om vikten, brösten, rumpan, utseendet eller näsan. Det handlar om din självkänsla!!! Kanske har du hört det förut, men det beror på att det är så det är! Att du är bra som du är. Du är fin som du är. Jälva mediasamhället ska inte bestämma vad som är rätt eller snyggt! Vi är alla olika, det är det snygga!

Jag har mått riktigt dåligt. Det var jobbigt. Jag har träffat personer som mått riktigt dåligt. Det var också jobbigt. Mest för dem. Jobbigt är att må dåligt. Men jobbigt även för den som ser på. Som kanske vill hjälpa, men inte kan.
Jag lyssnar gärna.
Tidigare har jag ofta hummat och sagt - Oj, oj då. -Jaha. -Nähäe... -Stackars dig. -Ja, usch. - Nä, va tråkigt. -Ja, jag förstår. Med huvudet på sne' och betoningen på "å". Inte för att jag varit blasé utan för at jag varit rädd. Om någon verkade nedstämnd brydde jag mig i allra högsta grad. Men vågade inte ställa följdfrågor.
Rädd för att personen skulle bryta ihop. Rädd att klampa in. Rädd att störa. Ville vänta på rätt tillfälle. ( Vad är ett rätt tillfälle?) Kände sympati i tysthet. Grubblade på andras problem.
MEN VEM HJÄLPTE JAG??
Ingen. Blev bara tung i själen av alla känslor och alla intryck som jag samlade.

Så nu tränar jag. Lär mig att våga fråga och ifrågasätta. Jag vill fråga, för jag är intresserad av dig, kära medmänniska och vän. Det är inte helt lätt, jag har min personlighet att brottas med. 29 år med invanda mönster att inte störa, inte trampa någon på tårna.
Den mesta träningen i att prata på riktigt får jag på jobbet. Det är jätteintressant att prata med människor på riktigt. Fick lusta att använda ordet härligt! Det är härligt att vara öppen, ställa spontana frågor och visa att jag är genuint intresserad! Jag får massor av positiva stimuli, kanske lär jag mig något nytt på köpet. Får höra någon annans historia. Den andra personen känner sig sedd och tänkter förhoppningsvis; - Vilken härlig tjej! Till skillnad från tidigare; - Nja, hon verkade väl rar.
Jag är mer än bara rar, banne mig!

Välkommen till min nya blogg!