Kladdiga ungar och dåligt tålamod
Mitt tålamod är alldeles för dåligt. I alla situationer!
Och jag tycker inte om när saker går sönder.
Dessa tre saker gör mitt liv som småbarnsförälder lite jobbigt. I övrigt är jag en SuperMorsa!! Jag är kärleksfull, lekfull, snäll men bestämd och hyfsat konsekvent och pedagogisk. MEN.........
Jag måste träna på de ovanstående tre egenskaperna som gör mig nervös, stressad och arg.
Kladd är inte så farligt. Vad gör det om det kommer lingonsylt i soffan? innombords; katastrof, katastrof! soffan blir förstörd. Stress, hjärtklappning, spända käkar. och ilska
Tålamod. Barnen vill inte klä på sig just nu. Barnen vill inte sitta i vagnen. Barnen vill inte sova. Vad gör det? Låt dem göra saker i sin takt. Du är väl föräldraledig för barnens skull, eller hur?! Jo visst, visst. Men jag blir stressad. jag mår dåligt när min dagsplanering ständigt ruckas och när saker inte blir som jag har tänkt. Jag blir alldeles vansinnigt stressad av det!!
Och jag tycker inte om när saker går sönder. Vilket de ovillkorligen gör när man är en barnfamilj. Jag tycker inte om kantstötta tallrikar och repiga CD-fodral. Men saker blir slitna. Kläderna blir fläckiga. Nåja, jag får väl leva med det...
Det där med tålamodet är det värsta. En så´n som jag, med tydlig A-personlighet, som vill att allt ska hända NU NU NU och som hatar att bli hindrad i sitt "flöde", mår väldigt dåligt när detta flöde ständigt stoppas. Eftersom jag alltid blickar framåt och har mer eller mindre uttalade planer för hur min dag ska se ut, vill jag att allt ska flyta på som planerat, för att jag inte ska bli stressad. Jobbigt och lite stört, jag vet!! Jag måste verkligen träna på att tycka att det är ok att dagen får bli som den blir. Leva i nuet, leva i nuet.......... Hm, jag var ju bra på det här ett tag. Vart tog det vägen? Nu måste jag börja om. För mycket ansvarstagande. Släpp! Ta det lugnt i hjärnan ( för det är den som stressar)! sitt ner, studera snigeln som hänger i trädet...
Visst finns mirakel...
Eftersom vi flyttade för en tid sedan blev vi ju tvungna att byta dagis till Alva. Lite vemodigt eftersom vi trivdes väldigt bra med förskolan i Vårby Gård. Brist på tid och ork ledde till att vi ställde henne i den kommunala dagiskön och tog det som erbjöds. Av rykten att döma blev det den minst populära förskolan i området. Men, men, alla är värda en chans - även förskolor med dåligt rykte!
Chansen fick dom, men tyvärr förtjänade de sitt rykte.... jag försökte verkligen se det från den ljusa sidan. Men när till och med Alvas positiva mormor (som var med och hämtade en dag) liknar stället vid barnhem i nå´n gammal öststat, då är det inte bara jag och Erik som är gnälliga. Stället suger! Hurtigt fortsätter vi ändå att försöka; - Så länge Alva är glad så...
Tredje veckan är inte Alva glad längre. Hon gallskriker; - Mamma. jag vill gå hem! ( När min lilla tjej verkligen vill något pratar hon extremt tydligt, med varenda bokstav rätt, så det var inte att tveka på att hon ville hem) Sagt och gjort. Vi gick hem med beslut om att ta nya tag denna vecka (=idag). Ja visst tjohej.
30 min på förskolan idag och jag håller på att bryta ihop totalt. Jag känner att jag aldrig mer vill gå hit med mitt barn. Funderar på hur problemet ska lösas... Vår förhoppning om att få en plats på montessoriförskolan tycktes ha gått i stöpet. Den personen skulle ha hört av sig förra helgen... Nåja, vi står ju i kön iallafall.
Pratar med personalen om vad vi ska göra med Alva som är så ledsen, samtidigt som jag om igen sväljer den stora klump jag har i halsen.
DÅ RINGER TELEFONEN. - Hej, det är jag som har hand om antagningen till montessoriförskolan. Ursäkta att jag inte ringer förrän nu, men vi har en plats till er dotter. Hon kan få börja nästa vecka. Klumpen i halsen flög ut och blev en kvittradnde vårfågel. Vilken lättnad! Vi lämnade bygget omgående och firade med extra mycket lingonsylt på blodpuddingen.
Små barn - stort tålamod
Två små barn - ännu större tålamod.
Ja, jag vill härmed utfärda en varning:
- Har du en gullig liten unge som är världens sötaste och kanske just har lärt sig gå och du tänker att han/hon ska få ett syskon för det är ju så mysigt med syskon. För nära i ålder = nära relation. Om du är mamma har du precis hunnit glömma hur jobbigt det var att vara gravid....
Till dig som alltså planerar att skaffa nr 2 innan nr 1 fyllt 2 år ta noga i beaktning följande:
Du bör vara extremt stresstålig - du kommer inte att hinna någonting. Glöm bort snyggt hem och nymålade naglar. Var glad om du hinner skölja ur schampoot nån gång per vecka....
Du bör ha tålamod utan gränser - den stora trotsar och den lilla skriker. Alltid är det nå´n som är vaken och vill bajsa. Det är stökigt överallt. Ni kommer aldrig i tid. När du klätt på den ena ungen har den andra hunnit klä av sig. Den lilla behöver äta, den stora rymmer...
Flytta inte den närmsta tiden för eller efter barnet är fött. Och tro absolut inte att du dessutom ska hinna renovera.
Utsätt överhuvudtaget inte familjen för några större förändringar.
Se till att ha bra kontakter med famlij och vänner som kan rycka in när orken tryter. Det är guld värt.
Kort och koncist, men ack så sant.
Psykbryt knackar på pannbenet.
Lycklig, men trött.
Dykteknik och njurkolik
Så kom den då äntligen... Julen? Ja, den med, men elva nätter före jul kom vår efterlängtade lilla bebis!
Här kommer berättelsen om hut det gick till. Moas förlossning.
Så här skrev jag i min dagbok på morgonen den 13 december.
LUCIA, men den mysiga lussemorgonen som jag sett fram emot uteblev. Inatt fick vi åka in till sjukhuset (Huddinge) eftersom jag hade så ont i vänter sida (rygg, mage, ljumske). Det är troligen njuren/urinledarna som stasar. Det gör så ont så ont!!
Och inget kan man göra åt det, bara hoppas att förlossningen sätter igång snart, så trycket mot njuren försvinner.
Har haft lite värkar under natten och nu på morgonen, men eftersom jag , pga smärtan i njuren, måste ligga still så kommer inte värkarna igång. Funderar på att trotsa smärtan och ta en promenad iallafall.
Kl 15 ska Alva gå sitt första lucia tåg, på dagis. Hon ska vara tomte. jag hoppas att vi kan gå och titta, men kl 14.10 har jag tid för att kolla njuren med ultraljud. J-la njure!!
Det blev inget luciatåg för mig och Erik. Vi åkte till Huddinge sjukhus. Erik släppte av mig vid entrén och åkte vidare för att parkera. Jag knatade in, dubbelvikt av smärtor eller så dubbelvikt som man kan vara när man är gravid i vecka 41! Jag gick korridoren ner, gick och gick... Ont ont. Plötsligt inser jag att jag inte hittar... Herre gud, jag var ju här igår, men jag lär mig aldrig hitta på detta gigantiska sjukhus! Jag sätter mig och vilar utanför apoteket. Sedan kan jag inte resa mig. Ringer Erik med gråten i halsen. -Jag har gått vilse och nu kan jag inte gå tillbaka. Erik hittar en rullstol och kommer till min räddning. I väntrummet på specialistmödravården K49 är smärtorna olidliga. Läkaren ropar upp mig, men i samma ögonblick blir han kallad till ett akut kejsarsnitt och ber mig vänta ca 30 min. Det känns som en omöjlighet... Kan jag få lägga mig någonstans?
Då dyker räddningen upp. Överläkaren Magnus. Jag tackar för det och stapplar in på undersökningsrummet. Snabbt konstaterar han att; - Det finns ett effektivt sätt att bli av med den här smärtan och det är att vi förlöser dig!
Va?! Vad säger han ska vi föda barn nu?! Men luciatåget på dagis börjar om en halvtimme...
Jag känner mig både rädd och lättad på samma gång. För de två saker jag önskade mest i denna stund var att bli av med smärtan och få vårt barn. Och vad läkaren sa var just detta!! . Som tur var hade vi tagit med både BB-väskan och kameran.
Jag skulle alltså bli igångsatt. Placerad i rullstol skjutsades jag till förlossningssal nr 6. Barnmorskan(BM) tyckte inte att det var någon brådska att sätta igång. Istället fick jag smärtstillande, i form av morfin+ lugnande. Ja, det är inga droger jag egentligen vill ta, i synnerhet inte med ett barn i magen. Men omständigheterna krävde det. Och det var bra. Jag rekomenderades att sova någon timme. Mycket skönt. Sedan gick medicinen ur kroppen och jag tyckte det började bli dax att sätta fart på förlossningen. Barnmorslan förklarade vad det innebar att sätta igång en förlossning.
För att påskynda öppningsfasen satte de in en liten "ballong" som skulle vidga livmoderhalsen. När den ramlade ut var det dax att ta hål på hinnorna. Vattnet forsade! Njurkoliken minskade. Nu kunde jag lägga allt fokus på värkarbetet. Jag kände mig otroligt lugn och målmedveten.
Flera omständigheter har gjort att jag inte förberett mig så mycket inför denna förlossning. Det lediga tid jag skulle ha några veckor innan gick åt till bostadsförsäljning och sjukdomar. Jag ögnade dock igenom en Gravidtidning och några sidor i Katerina Janouch bok Barnliv. Där stod det om något som kallas dykteknink.
Dyktekninken handlar om att följa med värken, som en våg som sköljer genom kroppen, att inte spänna emot utan vara totalt avslappnad. Det låter ju lätt.... eeh? Faktum är att det var lätt. Det handlade, för mig, bara om att bestämma mig för att våga. Att våga slappna av trots att det gjorde ont och att våga lita på att kroppen visste vad den skulle göra. När en värk kommer är det viktigt att släppa ner käkar och axlar. Erik påminde mig om detta när värken började. Sedan rådde pratförbud så länge värken pågick. Jag behövde total koncentration. Jag hade också en affirmation, som jag sa till mig själv; - Jag är stark. Vi är starka (jag och bebisen).
Så höll jag på från kl 17 till 21. Satt mestadels på en pilatesboll. Värkarna var inte alls så jobbiga. Vägrade spänna emot när det gjorde ont. Lät kroppen jobba. Det fungerade väldigt bra. Dock var jag trött. Hade inte lust att vanka runt i korridoren...
Kl 21 var det skiftbyte. Vet inte om det spelade in, men det var precis då som smärtan från värkarna började bli svåra att hantera. Mitt lugn försvann och jag kunde inte längre slappna av. BM hade pratat om värkstimuleraden dropp och jag tyckte det var lika bra att ta det på en gång. Värkarna var nu starkare och tätare. Jag ville ha smärtlindring efter som jag kände att jag spände emot och tenderade att hyperventilera. Övertygad om att det skulle ta många timmar innan den lilla skulle komma ut, samt dåligt erfarenhet från min förra förlossning- då jag fick panik och inte alls klarade smärtan- gjorde att jag ville ha smärtlindring. Det jag ville ha var EDA (epiduralbedövning), men fick för mig att det kunde man väl inte be om som första smärtlindring... Man ska väl prova med lustgas först?! Öh? Vem har sagt det. Jag hatar lustgas. Så ganska snart bad jag om EDA. Narkosläkaren kom. Jag var öppen 8 cm. (Förra förlossningen tog det en halv dag att öppna de sista 2 cm, så det trodde jag att det skulle göra nu med). Samtidigt som narkosläkaren sticker nålar i min rygg. Känner jag att krystvärkarna börjar. Jag blir jätteglad - Nu är det inte långt kvar. Nu är det bara att klämma ut bebisen.
Men.... Jag var ju bara öppen 8 cm. Jag får inte trycka på. Ska jag hålla emot?! Hjälp! Det går inte. Den kommer nu!Vad ska jag göra? Jag känner ju att den vill komma ut!
Plötslig säger BM att jag får krysta! Tjoho! Nu ni..... Ett två tre.
-Jag ser huvudet, säger Erik.
Jag känner huvudet.... Aaaj. Men vad händer. Vart tog värkarna vägen? Plötslig är det lugnt som i kyrkan. Jag försöker fuskkrysta. Men BM genomskådar mig. - Sofia, du får inte trycka på om du inte har en värk. - Suck.
Men så kommer den och slurp så kommer barn och navelsträng utforsandes. Vilken härlig känsla!!
Det första jag tänker är; - Åh vad skönt gravidmagen och smärtan är borta!
Och upp håller barnmorskan en fin liten flicka, som just ska ta sitt första andetag.
Välkommen Moa!
Julstress har jag inte ens hunnit tänka på
6 gånger om dagen sägs det att man ska uppdatera sin blogg om man vill att den ska vara välbesökt. HAHA! jag ligger risigt efter!
Jag vet varför: -Har inte haft tid!
Här kommer en liten story om mina senaste veckor.
Gravid är jag, i vecka 40 faktiskt. Det innebär att bebis verkligen är på väg ut. Den är färdig, ligger bara där inne å väntar på rätt tillfälle att knacka hål på hinnorna och tumla ut i stora världen.
Så för två veckor sedan tyckte jag att det var dax att säga hej då till jobbet för en tid. Vara hemma för att vila och förbereda mig på den kommande förlossningen... Åh va skönt att få ta det lugnt! Kanske hinna blogga lite, och julstöka...
Mhm...
För två veckor sedan råkade vi åka på en visning av ett radhus. Vi har ju insett att 4 personer i en tvåa känns lite trångt (I-landsproblem jag vet, men men..) Radhuset kändes helt ok. Inte tipptopp-extra-allt-vi-måste ha-det, men helt här-kan-vi-tänka-oss-att-bo-ok. Utgångspriset var rimligt, tom billigt. Innom ett par dagar insåg vi att huset höll på att bli vårt! Dagarna ägnades tillfullo (för min del) av att kolla upp allt. Hur är området? Var finns dagis? Vilken bank ger bäst bolånevilkor?Besiktning, osv... Sedan, AVTALSSKRIVNING med säljaren. Och vips så var köpet ett faktum. Då kom automatiskt steg 2: Nuvarande bostad måste säljas - SNARAST!
Mäklarkontakt, mäklarkontrakt. En stökig, överbelamrad lägenhet, fylld med leksaker och barnsängar måste förvandlas till ett fräscht, stilrent och inbjudande bostadsobjekt. Homstyling alltså. Mycket slit, och jag undrar; - Var gör man av alla saker när förrådet redan är överfullt?!! På något sätt lyckades vi. Lägenheten är fotograferad och ute till försäljning. När som helst kan bebisen komma. När som helst kan mäklaren ringa för att ev spekulant vill se lägenheten.
Mitt i all icke-vila blir både man och barn sjuk. Kräk! (Sjukdomen alltså!) Ett barn på dryga ett och ett ett halvt år som är magsjuk genererar en del städjobb. Med magen i vädret har jag sprungit mellan skurhink och tvättstuga. Tre nätter i rad har vi väckts av ...urk... mer om det vill ni inte veta!
Och så visning av - nyvädrad - lägenhet. Och så lite förvärkar.
Hallå, när skulle jag få vila???
God morgon!
Kl 6.30 leker vi med lego (duplo för å va exakt.)
Kl 6.45 dansar vi till en poppig version av "Björnen Sover"
JAAAAAA.....
..g är trött!
Hoppas ni har sovit gott!
-"Tjena allihopa d' e' jag som e' Björnen Jag sover inte för nu är jag vaken!"
Alvas senaste
På bara några veckor har hon börjat prata mycket mer och, framför allt, blivit väldigt tydlig på vad hon vill å inte. Bestämda små Nej kommer allt oftare. Ibland får Erik och jag verkligen gnugga våra gråceller för att tolka vad lilltjejen så bestämt säger. Vi gissar på det ena efter det andra.
- Vill du ha vattenkannan? - Diska? -Leka? - Docka? - ???
Alva blir mer och mer frustrerad. Tröga päron!!
- Dol! Tita!
-???
DOL! TIIITA!
-???
Tillslut faller en polett ner hos den ena föräldern: - Stol! Du vill sitta på stolen.
- JA. Alva blir överförtjust. Får sitta på stolen.
- TITA.
- ?? (igen)
Hon pekar på skåpet... Vad har vi där? Telefonkataloger, hm... nej... Biocheckar... nä... Pennor. Ja! Hon vill rita!
Äntligen, föräldrarna har fattat! Alva är lycklig. Föräldrarna är lyckliga. Tillsammans ritar vi flygplan och katter.
Aj aj Bush!
Det har hon sjungit några veckor nu. Idag var det dags för en ny sång. "Lilla snigel", och där valde hon strofen -Akta dig, akta dig....
Så, vår dotter går nu alltså runt och sjunger: -Aj, aj Bush, akta dig, akta dig!
Vet inte, men det låter som vår lilla tjej gjort ett politiskt ställningstagande.
( Vi uppmuntrar fortsatt sjungande!)
Plötsligt händer det
Men något annat oväntat hände plötsligt härom dagen.
En liten Alva på 15 månader, har inte lärt sig plocka undan sina leksaker än. Föräldrarna bryr sig inte så mycket om det - hon är ju så liten...Istället snubblar de runt bland klossar, gosedjur och köksskåpsinnehåll bestående av burkar, plastlock, kastruller och durkslag, som hon gladerligen rivit ut under dagen. Trötta och slitna plockar de undan sakerna när lillan gått å lagt sig.
En sen eftermiddag sitter mamman och pappan på balkongen å kopplar av. Lilla Alva leker på balkonggolvet med hink och spade och div andra sandleksaker. Föräldrarna har haft ett sjå med att förklara att sandleksakerna bara får vara utomhus och på balkongen, inte i vardagsrummet. Lillan lekar en stund, sedan sneglar hon in mot varadagsrummet, där finns perfekta blomkrukor att gräva i, hmmm. Beslutsamt reser hon sig...
Men det är då det händer. Hon tar en sak i taget. Hinken, spaden, silen, krattan och placerar dem i lådan på balkongen, där hon för en stund sedan hade hämtat dem. Sedan tittar hon på föräldrarna (som är chockade) och ler. Hon applåderar åt sig själv och går in.
Ja det hände faktiskt.
Barnsnack - ny kategori
Tragiskt och sorgligt. Vet inte hur deprimerad och besviken jag ska känna mig?! men kategorin "Glädje och humor", har gapat tom här på min blogg. Jag tycks vara humorlös och sorglig, snyft... Så jag valde helt enkelt att bort denna kategori. Tillförmån för ett annat glädjeämne; BARN! Vem vet, humorn kanske smyger in lite här och där trots allt....
Mitt liv kretsar kring barn just nu! Är mammaledig med min lilla Alva 1 år och väntar ytterligare ett litet Knytte till december. (Till Alla Vänner/Släktingar som nu chockat gapar eller sätter i halsen för att ni missat denna information: - Vi ber så hemskt mycket om ursäkt, vi har varit urdåliga på att sprida ryktet!!)
Knyttet sparkar och bankar redan förfullt och jag funderar på om jag måste revidera min känsla av att det skulle komma ut en försynt liten lillbrorsan. Kanske kommer det en till tjej, lika busig som stora syrran. Va spännande! Hoppas i så fall att de springer åt samma håll när de så småningom lärt sig springa....