Dykteknik och njurkolik
Så kom den då äntligen... Julen? Ja, den med, men elva nätter före jul kom vår efterlängtade lilla bebis!
Här kommer berättelsen om hut det gick till. Moas förlossning.
Så här skrev jag i min dagbok på morgonen den 13 december.
LUCIA, men den mysiga lussemorgonen som jag sett fram emot uteblev. Inatt fick vi åka in till sjukhuset (Huddinge) eftersom jag hade så ont i vänter sida (rygg, mage, ljumske). Det är troligen njuren/urinledarna som stasar. Det gör så ont så ont!!
Och inget kan man göra åt det, bara hoppas att förlossningen sätter igång snart, så trycket mot njuren försvinner.
Har haft lite värkar under natten och nu på morgonen, men eftersom jag , pga smärtan i njuren, måste ligga still så kommer inte värkarna igång. Funderar på att trotsa smärtan och ta en promenad iallafall.
Kl 15 ska Alva gå sitt första lucia tåg, på dagis. Hon ska vara tomte. jag hoppas att vi kan gå och titta, men kl 14.10 har jag tid för att kolla njuren med ultraljud. J-la njure!!
Det blev inget luciatåg för mig och Erik. Vi åkte till Huddinge sjukhus. Erik släppte av mig vid entrén och åkte vidare för att parkera. Jag knatade in, dubbelvikt av smärtor eller så dubbelvikt som man kan vara när man är gravid i vecka 41! Jag gick korridoren ner, gick och gick... Ont ont. Plötsligt inser jag att jag inte hittar... Herre gud, jag var ju här igår, men jag lär mig aldrig hitta på detta gigantiska sjukhus! Jag sätter mig och vilar utanför apoteket. Sedan kan jag inte resa mig. Ringer Erik med gråten i halsen. -Jag har gått vilse och nu kan jag inte gå tillbaka. Erik hittar en rullstol och kommer till min räddning. I väntrummet på specialistmödravården K49 är smärtorna olidliga. Läkaren ropar upp mig, men i samma ögonblick blir han kallad till ett akut kejsarsnitt och ber mig vänta ca 30 min. Det känns som en omöjlighet... Kan jag få lägga mig någonstans?
Då dyker räddningen upp. Överläkaren Magnus. Jag tackar för det och stapplar in på undersökningsrummet. Snabbt konstaterar han att; - Det finns ett effektivt sätt att bli av med den här smärtan och det är att vi förlöser dig!
Va?! Vad säger han ska vi föda barn nu?! Men luciatåget på dagis börjar om en halvtimme...
Jag känner mig både rädd och lättad på samma gång. För de två saker jag önskade mest i denna stund var att bli av med smärtan och få vårt barn. Och vad läkaren sa var just detta!! . Som tur var hade vi tagit med både BB-väskan och kameran.
Jag skulle alltså bli igångsatt. Placerad i rullstol skjutsades jag till förlossningssal nr 6. Barnmorskan(BM) tyckte inte att det var någon brådska att sätta igång. Istället fick jag smärtstillande, i form av morfin+ lugnande. Ja, det är inga droger jag egentligen vill ta, i synnerhet inte med ett barn i magen. Men omständigheterna krävde det. Och det var bra. Jag rekomenderades att sova någon timme. Mycket skönt. Sedan gick medicinen ur kroppen och jag tyckte det började bli dax att sätta fart på förlossningen. Barnmorslan förklarade vad det innebar att sätta igång en förlossning.
För att påskynda öppningsfasen satte de in en liten "ballong" som skulle vidga livmoderhalsen. När den ramlade ut var det dax att ta hål på hinnorna. Vattnet forsade! Njurkoliken minskade. Nu kunde jag lägga allt fokus på värkarbetet. Jag kände mig otroligt lugn och målmedveten.
Flera omständigheter har gjort att jag inte förberett mig så mycket inför denna förlossning. Det lediga tid jag skulle ha några veckor innan gick åt till bostadsförsäljning och sjukdomar. Jag ögnade dock igenom en Gravidtidning och några sidor i Katerina Janouch bok Barnliv. Där stod det om något som kallas dykteknink.
Dyktekninken handlar om att följa med värken, som en våg som sköljer genom kroppen, att inte spänna emot utan vara totalt avslappnad. Det låter ju lätt.... eeh? Faktum är att det var lätt. Det handlade, för mig, bara om att bestämma mig för att våga. Att våga slappna av trots att det gjorde ont och att våga lita på att kroppen visste vad den skulle göra. När en värk kommer är det viktigt att släppa ner käkar och axlar. Erik påminde mig om detta när värken började. Sedan rådde pratförbud så länge värken pågick. Jag behövde total koncentration. Jag hade också en affirmation, som jag sa till mig själv; - Jag är stark. Vi är starka (jag och bebisen).
Så höll jag på från kl 17 till 21. Satt mestadels på en pilatesboll. Värkarna var inte alls så jobbiga. Vägrade spänna emot när det gjorde ont. Lät kroppen jobba. Det fungerade väldigt bra. Dock var jag trött. Hade inte lust att vanka runt i korridoren...
Kl 21 var det skiftbyte. Vet inte om det spelade in, men det var precis då som smärtan från värkarna började bli svåra att hantera. Mitt lugn försvann och jag kunde inte längre slappna av. BM hade pratat om värkstimuleraden dropp och jag tyckte det var lika bra att ta det på en gång. Värkarna var nu starkare och tätare. Jag ville ha smärtlindring efter som jag kände att jag spände emot och tenderade att hyperventilera. Övertygad om att det skulle ta många timmar innan den lilla skulle komma ut, samt dåligt erfarenhet från min förra förlossning- då jag fick panik och inte alls klarade smärtan- gjorde att jag ville ha smärtlindring. Det jag ville ha var EDA (epiduralbedövning), men fick för mig att det kunde man väl inte be om som första smärtlindring... Man ska väl prova med lustgas först?! Öh? Vem har sagt det. Jag hatar lustgas. Så ganska snart bad jag om EDA. Narkosläkaren kom. Jag var öppen 8 cm. (Förra förlossningen tog det en halv dag att öppna de sista 2 cm, så det trodde jag att det skulle göra nu med). Samtidigt som narkosläkaren sticker nålar i min rygg. Känner jag att krystvärkarna börjar. Jag blir jätteglad - Nu är det inte långt kvar. Nu är det bara att klämma ut bebisen.
Men.... Jag var ju bara öppen 8 cm. Jag får inte trycka på. Ska jag hålla emot?! Hjälp! Det går inte. Den kommer nu!Vad ska jag göra? Jag känner ju att den vill komma ut!
Plötslig säger BM att jag får krysta! Tjoho! Nu ni..... Ett två tre.
-Jag ser huvudet, säger Erik.
Jag känner huvudet.... Aaaj. Men vad händer. Vart tog värkarna vägen? Plötslig är det lugnt som i kyrkan. Jag försöker fuskkrysta. Men BM genomskådar mig. - Sofia, du får inte trycka på om du inte har en värk. - Suck.
Men så kommer den och slurp så kommer barn och navelsträng utforsandes. Vilken härlig känsla!!
Det första jag tänker är; - Åh vad skönt gravidmagen och smärtan är borta!
Och upp håller barnmorskan en fin liten flicka, som just ska ta sitt första andetag.
Välkommen Moa!
Alla sova Själv har jag tänt ljusen...
Så efter ett antal timmars icke-sovande, med en hjärna som bara går runt. Ni vet hur det är när man ligger å tänker på natten. Man tycker att man kommer på en massa bra och viktiga saker som man ska komma ihåg när det det blir morgon. Och efter som det är så viktiga och bra saker så kan man inte släppa det, man tänker och tänker och stackars hjärnan får aldrig somna. Jag fick nog och beslöt mig för att gå upp. Jag vet att jag sedan (om inget oförutsätt händer, vilket det i och för sig mycket väl kan göra, men jag tar risken) kan gå och lägga mig på förmiddagen och då brukar sömnen kunna bli dessto godare!!
Har tänt adventsljusen. Mumsar på några sömngåsar( oj, omedveten felskrivning. Snyggt. Menade såklart smörgåsar.) och ett glas mjölk i godan ro. Ingen som pockar på min uppmärksamhet.
Vad var det nu för viktiga saker jag grunnade på i sängen...Hm, julkort. Julklappar. Planering av julafton....Hm... Som småbarnsförälder är det ju nästan ett måste att skicka julkort på sina barn. Eller? Vi har det lilla problemet att den ena inte är så fotogenick, eftersom han/hon gömmer sig i magen och vägrar komma ut och när den väl kommer ut är kanske inte det första man gör att slänga på honom/henne en tomteluva, fota och springa till FotoQvick i Skärholmen för att framkalla julkort. Kanske får det bli färdigtryckta Jenny Lind tomtar från Gallerix trots allt.
Ha en bra onsdag!
I väntans tider
Så nu väntar jag
Väntar på att bli frisk (det går ganska bra faktiskt. Tack!)
Väntar på bebis. Kom snart kom snart!
Väntar på den spännande upplösningen - resultatet - i finalen av IDOL 2007! Marie eller Amanda, Amanda eller Marie. Vem ska dt bli vem ska det bli????
Jag hoppas för Amandas skull att hon kommer 2:a så hon slipper sjunga den förskräckligt tråkiga Power ballad vinnarlåten.
Julstress har jag inte ens hunnit tänka på
6 gånger om dagen sägs det att man ska uppdatera sin blogg om man vill att den ska vara välbesökt. HAHA! jag ligger risigt efter!
Jag vet varför: -Har inte haft tid!
Här kommer en liten story om mina senaste veckor.
Gravid är jag, i vecka 40 faktiskt. Det innebär att bebis verkligen är på väg ut. Den är färdig, ligger bara där inne å väntar på rätt tillfälle att knacka hål på hinnorna och tumla ut i stora världen.
Så för två veckor sedan tyckte jag att det var dax att säga hej då till jobbet för en tid. Vara hemma för att vila och förbereda mig på den kommande förlossningen... Åh va skönt att få ta det lugnt! Kanske hinna blogga lite, och julstöka...
Mhm...
För två veckor sedan råkade vi åka på en visning av ett radhus. Vi har ju insett att 4 personer i en tvåa känns lite trångt (I-landsproblem jag vet, men men..) Radhuset kändes helt ok. Inte tipptopp-extra-allt-vi-måste ha-det, men helt här-kan-vi-tänka-oss-att-bo-ok. Utgångspriset var rimligt, tom billigt. Innom ett par dagar insåg vi att huset höll på att bli vårt! Dagarna ägnades tillfullo (för min del) av att kolla upp allt. Hur är området? Var finns dagis? Vilken bank ger bäst bolånevilkor?Besiktning, osv... Sedan, AVTALSSKRIVNING med säljaren. Och vips så var köpet ett faktum. Då kom automatiskt steg 2: Nuvarande bostad måste säljas - SNARAST!
Mäklarkontakt, mäklarkontrakt. En stökig, överbelamrad lägenhet, fylld med leksaker och barnsängar måste förvandlas till ett fräscht, stilrent och inbjudande bostadsobjekt. Homstyling alltså. Mycket slit, och jag undrar; - Var gör man av alla saker när förrådet redan är överfullt?!! På något sätt lyckades vi. Lägenheten är fotograferad och ute till försäljning. När som helst kan bebisen komma. När som helst kan mäklaren ringa för att ev spekulant vill se lägenheten.
Mitt i all icke-vila blir både man och barn sjuk. Kräk! (Sjukdomen alltså!) Ett barn på dryga ett och ett ett halvt år som är magsjuk genererar en del städjobb. Med magen i vädret har jag sprungit mellan skurhink och tvättstuga. Tre nätter i rad har vi väckts av ...urk... mer om det vill ni inte veta!
Och så visning av - nyvädrad - lägenhet. Och så lite förvärkar.
Hallå, när skulle jag få vila???