uppe

Så kom den då äntligen... Julen? Ja, den med, men elva nätter före jul kom vår efterlängtade lilla bebis!
Här kommer berättelsen om hut det gick till. Moas förlossning.

Så här skrev jag i min dagbok på morgonen den 13 december.
LUCIA, men den mysiga lussemorgonen som jag sett fram emot uteblev. Inatt fick vi åka in till sjukhuset (Huddinge) eftersom jag hade så ont i vänter sida (rygg, mage, ljumske). Det är troligen njuren/urinledarna som stasar. Det gör så ont så ont!!
Och inget kan man göra åt det, bara hoppas att förlossningen sätter igång snart, så trycket mot njuren försvinner.
Har haft lite värkar under natten och nu på morgonen, men eftersom jag , pga smärtan i njuren, måste ligga still så kommer inte värkarna igång. Funderar på att trotsa smärtan och ta en promenad iallafall.
Kl 15 ska Alva gå sitt första lucia tåg, på dagis. Hon ska vara tomte. jag hoppas att vi kan gå och titta, men kl 14.10 har jag tid för att kolla njuren med ultraljud. J-la njure!!


Det blev inget luciatåg för mig och Erik. Vi åkte till Huddinge sjukhus. Erik släppte av mig vid entrén och åkte vidare för att parkera. Jag knatade in, dubbelvikt av smärtor eller så dubbelvikt som man kan vara när man är gravid i vecka 41! Jag gick korridoren ner, gick och gick... Ont ont. Plötsligt inser jag att jag inte hittar... Herre gud, jag var ju här igår, men jag lär mig aldrig hitta på detta gigantiska sjukhus! Jag sätter mig och vilar utanför apoteket. Sedan kan jag inte resa mig. Ringer Erik med gråten i halsen.  -Jag har gått vilse och nu kan jag inte gå tillbaka. Erik hittar en rullstol och kommer till min räddning. I väntrummet på specialistmödravården K49 är smärtorna olidliga. Läkaren ropar upp mig, men i samma ögonblick blir han kallad till ett akut kejsarsnitt och ber mig vänta ca 30 min. Det känns som en omöjlighet... Kan jag få lägga mig någonstans?
Då dyker räddningen upp. Överläkaren Magnus. Jag tackar för det och stapplar in på undersökningsrummet. Snabbt konstaterar han att; - Det finns ett effektivt sätt att bli av med den här smärtan och det är att vi förlöser dig!

Va?! Vad säger han ska vi föda barn nu?! Men luciatåget på dagis börjar om en halvtimme...

Jag känner mig både rädd och lättad på samma gång. För de två saker jag önskade mest i denna stund var att bli av med smärtan och få vårt barn. Och vad läkaren sa var just detta!! . Som tur var hade vi tagit med både BB-väskan och kameran.

Jag skulle alltså bli igångsatt. Placerad i rullstol skjutsades jag till förlossningssal nr 6. Barnmorskan(BM) tyckte inte att det var någon brådska att sätta igång. Istället fick jag smärtstillande, i form av morfin+ lugnande. Ja, det är inga droger jag egentligen vill ta, i synnerhet inte med ett barn i magen. Men omständigheterna krävde det. Och det var bra. Jag rekomenderades att sova någon timme. Mycket skönt. Sedan gick medicinen ur kroppen och jag tyckte det började bli dax att sätta fart på förlossningen. Barnmorslan förklarade vad det innebar att sätta igång en förlossning.
För att påskynda öppningsfasen satte de in en liten "ballong" som skulle vidga livmoderhalsen. När den ramlade ut var det dax att ta hål på hinnorna. Vattnet forsade! Njurkoliken minskade. Nu kunde jag lägga allt fokus på värkarbetet. Jag kände mig otroligt lugn och målmedveten.

Flera omständigheter har gjort att jag inte förberett mig så mycket inför denna förlossning. Det lediga tid jag skulle ha några veckor innan gick åt till bostadsförsäljning och sjukdomar. Jag ögnade dock igenom en Gravidtidning och några sidor i Katerina Janouch bok Barnliv. Där stod det om något som kallas dykteknink.
Dyktekninken handlar om att följa med värken, som en våg som sköljer genom kroppen, att inte spänna emot utan vara totalt avslappnad. Det låter ju lätt.... eeh? Faktum är att det var lätt. Det handlade, för mig, bara om att bestämma mig för att våga. Att våga slappna av trots att det gjorde ont och att våga lita på att kroppen visste vad den skulle göra. När en värk kommer är det viktigt att släppa ner käkar och axlar. Erik påminde mig om detta när värken började. Sedan rådde pratförbud så länge värken pågick. Jag behövde total koncentration. Jag hade också en affirmation, som jag sa till mig själv; - Jag är stark. Vi är starka (jag och bebisen).

Så höll jag på från kl 17 till 21. Satt mestadels på en pilatesboll. Värkarna var inte alls så jobbiga. Vägrade spänna emot när det gjorde ont. Lät kroppen jobba. Det fungerade väldigt bra. Dock var jag trött. Hade inte lust att vanka runt i korridoren...
 Kl 21 var det skiftbyte. Vet inte om det spelade in, men det var precis då som smärtan från värkarna började bli svåra att hantera. Mitt lugn försvann och jag kunde inte längre slappna av. BM hade pratat om värkstimuleraden dropp och jag tyckte det var lika bra att ta det på en gång.  Värkarna var nu starkare och tätare. Jag ville ha smärtlindring efter som jag kände att jag spände emot och tenderade att hyperventilera. Övertygad om att det skulle ta många timmar innan den lilla skulle komma ut, samt dåligt erfarenhet från min förra förlossning- då jag fick panik och inte alls klarade smärtan- gjorde att jag ville ha smärtlindring. Det jag ville ha var EDA (epiduralbedövning), men fick för mig att det kunde man väl inte be om som första smärtlindring... Man ska väl prova med lustgas först?! Öh? Vem har sagt det. Jag hatar lustgas. Så ganska snart bad jag om EDA. Narkosläkaren kom. Jag var öppen 8 cm. (Förra förlossningen tog det en halv dag att öppna de sista 2 cm, så det trodde jag att det skulle göra nu med). Samtidigt som narkosläkaren sticker nålar i min rygg. Känner jag att krystvärkarna börjar. Jag blir jätteglad - Nu är det inte långt kvar. Nu är det bara att klämma ut bebisen.
Men.... Jag var ju bara öppen 8 cm. Jag får inte trycka på. Ska jag hålla emot?! Hjälp! Det går inte. Den kommer nu!Vad ska jag göra? Jag känner ju att den vill komma ut!
Plötslig säger BM att jag får krysta! Tjoho! Nu ni..... Ett två tre.
-Jag ser huvudet, säger Erik.
Jag känner huvudet.... Aaaj. Men vad händer. Vart tog värkarna vägen? Plötslig är det lugnt som i kyrkan. Jag försöker fuskkrysta. Men BM genomskådar mig. - Sofia, du får inte trycka på om du inte har en värk. - Suck.
Men så kommer den och slurp så kommer barn och navelsträng utforsandes. Vilken härlig känsla!!

Det första jag tänker är; - Åh vad skönt gravidmagen och smärtan är borta!
Och upp håller barnmorskan en fin liten flicka, som just ska ta sitt första andetag.

Välkommen Moa!