uppe

Ibland åker man hem från jobbet eller skolan med huvudvärk, trött, spännd och med känslan av att idag gick allt åt helvete!
 Så var det för mig idag. Trots att jag bara jobbade till lunch så kändes det som jag dragit ett hästlass i motvind och uppförsbacke och sedan insett att jag gick åt fel håll. Detta gav mig förutom huvudvärk, en stark känsla av misslyckande och visst  mått av värdelöshet.... Det kändes som att allt gick fel idag. 
På väg hem blev jag vittne till nån form av olycka. Vet inte vad som hade hänt, men på tunnelbaneperrongen i Gamla Stan, typ 3 cm från att ramla ner på spåret ligger en man. Fyra personer omger honom, varav två håller i nacke och kropp och uppmanar honom att inte röra sig. Det verkar handla om en skadad nacke... Jag frågar om jag kan hjälpa till.  - Är du läkare? - Nej, tyvärr. Har ni ringt efter ambulans? - Ja.
Ok, inte mycket mer jag kunde göra. Tåget mot Norsborg kom. Stannade  - 3 cm från den liggande mannen. Jag klev på tåget. Känndes konstigt, som att smita från någon som behövde hjälp. Dåligt samvete.
 Passerade Slussen. Tänkte på mannen och på min dåliga dag. Vad skulle hända härnäst? En hel eftermiddag med Alva, då kan mycket hända. Kände ett irriterande stresspåslag som inte ville släppa från förmiddagens jobb. En negativspiral hade satt fart och var på väg att förstöra hela min dag. Insåg detta och funderade på hur jag kunde vända denna destruktion.

Tänkte på mannen på perrongen. Det fanns inget jag kunde hjälpa till med. Jag hade iallafall frågat. Jag behövde inte ha dåligt samvete för att jag åkte vidare....
Tog några djupa andetag.
Funderade på vad det var på jobbet som gått så dåligt och kännts så kaotiskt. Insåg att det egentligen bara var en sak som gått snettt och det hade löst sig. Sedan var det lite annat strul runt omkring, som inte alls hade med mig att göra. Med andra ord, det var fler än jag som hade en dålig dag och att det kändes rörigt berodde till största delen INTE på mig. Tog ytterligare några djupa andetag och bestämde mig för att den här dagen trots allt inte var körd! Trött var jag visserligen fortfarande, men humöret blev bättre och stressen försvann. Alva och jag gick till Öppna förskolan och lekte.

Lärdom:
När dagen känns för bedrövlig (läs förjävlig), kanske jättestressig eller bara enormt fel, ta dig då en funderare på vad det är som känns så fel. Har verkligen ALLT gått åt skogen? Eller var det egentligen bara en liten grej? Är problemet ditt eller är det omgivningen som är stressad och rörig? Förhoppningsvis kommer du inse att det inte var så farligt som det kändes. Kanske har det till och med hänt nå't bra idag, som du nästan lyckats förtränga?!