uppe

... eller ialla fall lyckliga tillfälligheter.

Eftersom vi flyttade för en tid sedan blev vi ju tvungna att byta dagis till Alva. Lite vemodigt eftersom vi trivdes väldigt bra med förskolan i Vårby Gård. Brist på tid och ork ledde till att vi ställde henne i den kommunala dagiskön och tog det som erbjöds. Av rykten att döma blev det den minst populära förskolan i området. Men, men, alla är värda en chans - även förskolor med dåligt rykte!
Chansen fick dom, men tyvärr förtjänade de sitt rykte.... jag försökte verkligen se det från den ljusa sidan. Men när till och med Alvas positiva mormor (som var med och hämtade en dag) liknar stället vid barnhem i nå´n gammal öststat, då är det inte bara jag och Erik som är gnälliga. Stället suger! Hurtigt fortsätter vi ändå att försöka; - Så länge Alva är glad så...

Tredje veckan  är inte Alva glad längre. Hon gallskriker; - Mamma. jag vill gå hem! ( När min lilla tjej verkligen vill något pratar hon extremt tydligt, med varenda bokstav rätt, så det var inte att tveka på att hon ville hem) Sagt och gjort. Vi gick hem med beslut om att ta nya tag denna vecka (=idag). Ja visst tjohej.

30 min på förskolan idag och jag håller på att bryta ihop totalt. Jag känner att jag aldrig mer vill gå hit med mitt barn. Funderar på hur problemet ska lösas... Vår förhoppning om att få en plats på montessoriförskolan tycktes ha gått i stöpet. Den personen skulle ha hört av sig förra helgen... Nåja, vi står ju i kön iallafall.

Pratar med personalen om vad vi ska göra med Alva som är så ledsen, samtidigt som jag om igen sväljer den stora klump jag har i halsen.
DÅ RINGER TELEFONEN. - Hej, det är jag som har hand om antagningen till montessoriförskolan. Ursäkta att jag inte ringer förrän nu, men vi har en plats till er dotter. Hon kan få börja nästa vecka. Klumpen i halsen flög ut och blev en kvittradnde vårfågel. Vilken lättnad! Vi lämnade bygget omgående och firade med extra mycket lingonsylt på blodpuddingen.