Unna dig själv en positiv tanke
Inte vilken anteckningsbok som hellst - det var Sofias bra-bok! En "Jag-är-bra-bok" där jag varje kväll ska skriva tre bra saker som jag gjort under dagen. Det är ju annars lätt hänt att man kryper ner under täcket på kvällen och ligger där å grämer sig över allt som gått fel; - Varför sa jag så till honom.... - Varför gjorde jag så där på jobbet... Och man bannar sig för saker man inte hunnit. Gnager på självkänslan och trycker ner sig själv. TILL INGEN NYTTA!
Så, därför är denna "Jag-är-bra-bok" en perfekt avslutning på dagen! Att få fundera igenom vad jag gjort och skriva ner tre (eller fler!) saker som jag känner mig nöjd med.
Tex: Idag har jag hjälpt min kollega på jobbet.
Jag kände mig lugn imorse, trots att pendeltåget var försenat (igen!)
Jag är en bra förälder.
Det kan vara lite svårt i början, i synnerhet om man inte är van att ge sig själv beröm. Så det krävs daglig träning. I början kanke du bara kommer på en sak eller två... En tredje sak kan ju vara att: - Idag har jag bestämt mig för att börja skriva en "må-bra-bok"!!
Men varför varför????
Självkänslan min vän, självkänslan! Idén med boken kommer från Mia Törnbloms bok; "Självkänsla nu!" (kap 9)
En annan punkt i boken är: Tack!
Tacksamhet för det jag har är så viktigt. Oftare och oftare känner jag just tacksamhet.... I mitt fall handlar det oftast om tacksamhet för den underbara familj jag har! Men det kan också vara tacksamhet för att jag kan gå ut och njuta av den friska höstluften. När jag tänker på dessa saker blir jag alldeles lycklig.
I "Jag-är-bra-boken" finns också en punkt som heter "Hjälp" eller "Jag behöver..." Du kan rikta det till dig själv eller någon som du vill ha hjälp från. Det är starkt att våga be om hjälp!
Så, gå och köp en fin liten anteckningsbok och ta fram din favoritpenna, lägg dem på nattduksbordet.
Första anteckningarna kanske blir:
Bra: att jag börjat skriva min Jag-är-bra-bok!
Tack: för att jag fick möjlighet att läsa detta blogginlägg och få inspiration.
Hjälp: mig att ha diciplin att skriva i denna bok varje kväll och på så vis förbättra min självkänsla.
Akut gäddhäng
Shit, va är det för nåt? Jo förstår ni, i tisdags vaknade jag med en enorm överarm, den hänge där på skelettet och dallrade. Ilsket röd var den också. Och kliade.
Orsak: En getingjäkel!
I söndags var hela familjen på promenad. Jag och Alva vek av in i skogen för att titta på mossan. - Titta, där är mossor, som trollen sover på. Jag tycker om troll...... osv.... Tills plötsligt. -Bhiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii. Vi är omsvärmade av getingar och jag känner hur de klänger sig fast i kläderna. Lyckligtvis bara mina kläder. Hör mig själv skrika som en insektsrädd fjolla och kutar ut ur Tullinges träskmarker, med Alva på ena armen och några ettriga getingar på den andra. Ber Erik forstsatta iväg med ungarna, så jag kan stanna och sanera kläderna. Min kofta var tydligen god som en blomsteräng. Getingarna ville inte ge sig av. Nåja, ett par getingstick dör man väl inte av - jo det kan man - men jag är som tur är inte allergisk, vilket dock vår minsta lill-Moa är. Glad att de inte stack henne... En stund senare när jag ska ta på mig vantarna - som ligger i vagnen! - hittar jag ytterligar 4 rackare.
Nå lugnet återinfinner sig och dagen fortsätter som vanligt.... Tills, som sagt, högerarmen två dagar senare är stor och röd som en svullen falukorv. Jordgetingjäkeln kunde inte nöja sig med att spruta in sitt gift, han körde in lite blandade bakterier från träskmarken också. Så nu mumsar jag antibiotika och är inte alls så sugen på att plocka svamp i skogen, som jag brukar va!
Vårby Gård är inget ghetto
Jag blev just så jävla förbannad (jo, det är ok att svära när man verkligen menar det!) !Apropå sniglar i trädet
Hur kom han hit??Kladdiga ungar och dåligt tålamod
Mitt tålamod är alldeles för dåligt. I alla situationer!
Och jag tycker inte om när saker går sönder.
Dessa tre saker gör mitt liv som småbarnsförälder lite jobbigt. I övrigt är jag en SuperMorsa!! Jag är kärleksfull, lekfull, snäll men bestämd och hyfsat konsekvent och pedagogisk. MEN.........
Jag måste träna på de ovanstående tre egenskaperna som gör mig nervös, stressad och arg.
Kladd är inte så farligt. Vad gör det om det kommer lingonsylt i soffan? innombords; katastrof, katastrof! soffan blir förstörd. Stress, hjärtklappning, spända käkar. och ilska
Tålamod. Barnen vill inte klä på sig just nu. Barnen vill inte sitta i vagnen. Barnen vill inte sova. Vad gör det? Låt dem göra saker i sin takt. Du är väl föräldraledig för barnens skull, eller hur?! Jo visst, visst. Men jag blir stressad. jag mår dåligt när min dagsplanering ständigt ruckas och när saker inte blir som jag har tänkt. Jag blir alldeles vansinnigt stressad av det!!
Och jag tycker inte om när saker går sönder. Vilket de ovillkorligen gör när man är en barnfamilj. Jag tycker inte om kantstötta tallrikar och repiga CD-fodral. Men saker blir slitna. Kläderna blir fläckiga. Nåja, jag får väl leva med det...
Det där med tålamodet är det värsta. En så´n som jag, med tydlig A-personlighet, som vill att allt ska hända NU NU NU och som hatar att bli hindrad i sitt "flöde", mår väldigt dåligt när detta flöde ständigt stoppas. Eftersom jag alltid blickar framåt och har mer eller mindre uttalade planer för hur min dag ska se ut, vill jag att allt ska flyta på som planerat, för att jag inte ska bli stressad. Jobbigt och lite stört, jag vet!! Jag måste verkligen träna på att tycka att det är ok att dagen får bli som den blir. Leva i nuet, leva i nuet.......... Hm, jag var ju bra på det här ett tag. Vart tog det vägen? Nu måste jag börja om. För mycket ansvarstagande. Släpp! Ta det lugnt i hjärnan ( för det är den som stressar)! sitt ner, studera snigeln som hänger i trädet...
Visst finns mirakel...
Eftersom vi flyttade för en tid sedan blev vi ju tvungna att byta dagis till Alva. Lite vemodigt eftersom vi trivdes väldigt bra med förskolan i Vårby Gård. Brist på tid och ork ledde till att vi ställde henne i den kommunala dagiskön och tog det som erbjöds. Av rykten att döma blev det den minst populära förskolan i området. Men, men, alla är värda en chans - även förskolor med dåligt rykte!
Chansen fick dom, men tyvärr förtjänade de sitt rykte.... jag försökte verkligen se det från den ljusa sidan. Men när till och med Alvas positiva mormor (som var med och hämtade en dag) liknar stället vid barnhem i nå´n gammal öststat, då är det inte bara jag och Erik som är gnälliga. Stället suger! Hurtigt fortsätter vi ändå att försöka; - Så länge Alva är glad så...
Tredje veckan är inte Alva glad längre. Hon gallskriker; - Mamma. jag vill gå hem! ( När min lilla tjej verkligen vill något pratar hon extremt tydligt, med varenda bokstav rätt, så det var inte att tveka på att hon ville hem) Sagt och gjort. Vi gick hem med beslut om att ta nya tag denna vecka (=idag). Ja visst tjohej.
30 min på förskolan idag och jag håller på att bryta ihop totalt. Jag känner att jag aldrig mer vill gå hit med mitt barn. Funderar på hur problemet ska lösas... Vår förhoppning om att få en plats på montessoriförskolan tycktes ha gått i stöpet. Den personen skulle ha hört av sig förra helgen... Nåja, vi står ju i kön iallafall.
Pratar med personalen om vad vi ska göra med Alva som är så ledsen, samtidigt som jag om igen sväljer den stora klump jag har i halsen.
DÅ RINGER TELEFONEN. - Hej, det är jag som har hand om antagningen till montessoriförskolan. Ursäkta att jag inte ringer förrän nu, men vi har en plats till er dotter. Hon kan få börja nästa vecka. Klumpen i halsen flög ut och blev en kvittradnde vårfågel. Vilken lättnad! Vi lämnade bygget omgående och firade med extra mycket lingonsylt på blodpuddingen.
Små barn - stort tålamod
Två små barn - ännu större tålamod.
Ja, jag vill härmed utfärda en varning:
- Har du en gullig liten unge som är världens sötaste och kanske just har lärt sig gå och du tänker att han/hon ska få ett syskon för det är ju så mysigt med syskon. För nära i ålder = nära relation. Om du är mamma har du precis hunnit glömma hur jobbigt det var att vara gravid....
Till dig som alltså planerar att skaffa nr 2 innan nr 1 fyllt 2 år ta noga i beaktning följande:
Du bör vara extremt stresstålig - du kommer inte att hinna någonting. Glöm bort snyggt hem och nymålade naglar. Var glad om du hinner skölja ur schampoot nån gång per vecka....
Du bör ha tålamod utan gränser - den stora trotsar och den lilla skriker. Alltid är det nå´n som är vaken och vill bajsa. Det är stökigt överallt. Ni kommer aldrig i tid. När du klätt på den ena ungen har den andra hunnit klä av sig. Den lilla behöver äta, den stora rymmer...
Flytta inte den närmsta tiden för eller efter barnet är fött. Och tro absolut inte att du dessutom ska hinna renovera.
Utsätt överhuvudtaget inte familjen för några större förändringar.
Se till att ha bra kontakter med famlij och vänner som kan rycka in när orken tryter. Det är guld värt.
Kort och koncist, men ack så sant.
Psykbryt knackar på pannbenet.
Lycklig, men trött.
Äntligen!!!
GAD
GAD - generaliserat ångsetsyndrom. En dold psykisk sjukdom som enligt tidningen drabbar var femte kvinna. GAD handlar om en överdriven ängsla och oro för vardagliga ting, som leder till muskelspänningar, sömnsvårigheter, uttröttbarhet mm. Ytterligare en bokstavssjukdom att titulera personer som inte är på topp. Personer som inte tar livet med en axelryckning.
Precis som med stökiga barn (ADHD, DAMP etc) gllar vi att sätta bokstavkombinationer på vuxna som inte mår helt bra. Andra bokstäver är tex IBS, PTSD, PMS... ;-)
Diagnoser hit och diagnoser dit. I vissa fall är det säkert bra, en lättnad och en förklaring till varför man mår som man mår, varför man är som man är.
Jag tror dock att många av oss har en släng av flera av dessa syndrom... I alla fall upplever jag att jag ofta passar in i symtombeskrivningarna.... eller så är jag j-ligt sjuk! =)) Kanske skulle begära förtidspension pga ASJLOTJHS - Alla-Sjukdomar-Jag-Läser-Om -Tycks-Jag-Ha- Syndromet ?
Dykteknik och njurkolik
Så kom den då äntligen... Julen? Ja, den med, men elva nätter före jul kom vår efterlängtade lilla bebis!
Här kommer berättelsen om hut det gick till. Moas förlossning.
Så här skrev jag i min dagbok på morgonen den 13 december.
LUCIA, men den mysiga lussemorgonen som jag sett fram emot uteblev. Inatt fick vi åka in till sjukhuset (Huddinge) eftersom jag hade så ont i vänter sida (rygg, mage, ljumske). Det är troligen njuren/urinledarna som stasar. Det gör så ont så ont!!
Och inget kan man göra åt det, bara hoppas att förlossningen sätter igång snart, så trycket mot njuren försvinner.
Har haft lite värkar under natten och nu på morgonen, men eftersom jag , pga smärtan i njuren, måste ligga still så kommer inte värkarna igång. Funderar på att trotsa smärtan och ta en promenad iallafall.
Kl 15 ska Alva gå sitt första lucia tåg, på dagis. Hon ska vara tomte. jag hoppas att vi kan gå och titta, men kl 14.10 har jag tid för att kolla njuren med ultraljud. J-la njure!!
Det blev inget luciatåg för mig och Erik. Vi åkte till Huddinge sjukhus. Erik släppte av mig vid entrén och åkte vidare för att parkera. Jag knatade in, dubbelvikt av smärtor eller så dubbelvikt som man kan vara när man är gravid i vecka 41! Jag gick korridoren ner, gick och gick... Ont ont. Plötsligt inser jag att jag inte hittar... Herre gud, jag var ju här igår, men jag lär mig aldrig hitta på detta gigantiska sjukhus! Jag sätter mig och vilar utanför apoteket. Sedan kan jag inte resa mig. Ringer Erik med gråten i halsen. -Jag har gått vilse och nu kan jag inte gå tillbaka. Erik hittar en rullstol och kommer till min räddning. I väntrummet på specialistmödravården K49 är smärtorna olidliga. Läkaren ropar upp mig, men i samma ögonblick blir han kallad till ett akut kejsarsnitt och ber mig vänta ca 30 min. Det känns som en omöjlighet... Kan jag få lägga mig någonstans?
Då dyker räddningen upp. Överläkaren Magnus. Jag tackar för det och stapplar in på undersökningsrummet. Snabbt konstaterar han att; - Det finns ett effektivt sätt att bli av med den här smärtan och det är att vi förlöser dig!
Va?! Vad säger han ska vi föda barn nu?! Men luciatåget på dagis börjar om en halvtimme...
Jag känner mig både rädd och lättad på samma gång. För de två saker jag önskade mest i denna stund var att bli av med smärtan och få vårt barn. Och vad läkaren sa var just detta!! . Som tur var hade vi tagit med både BB-väskan och kameran.
Jag skulle alltså bli igångsatt. Placerad i rullstol skjutsades jag till förlossningssal nr 6. Barnmorskan(BM) tyckte inte att det var någon brådska att sätta igång. Istället fick jag smärtstillande, i form av morfin+ lugnande. Ja, det är inga droger jag egentligen vill ta, i synnerhet inte med ett barn i magen. Men omständigheterna krävde det. Och det var bra. Jag rekomenderades att sova någon timme. Mycket skönt. Sedan gick medicinen ur kroppen och jag tyckte det började bli dax att sätta fart på förlossningen. Barnmorslan förklarade vad det innebar att sätta igång en förlossning.
För att påskynda öppningsfasen satte de in en liten "ballong" som skulle vidga livmoderhalsen. När den ramlade ut var det dax att ta hål på hinnorna. Vattnet forsade! Njurkoliken minskade. Nu kunde jag lägga allt fokus på värkarbetet. Jag kände mig otroligt lugn och målmedveten.
Flera omständigheter har gjort att jag inte förberett mig så mycket inför denna förlossning. Det lediga tid jag skulle ha några veckor innan gick åt till bostadsförsäljning och sjukdomar. Jag ögnade dock igenom en Gravidtidning och några sidor i Katerina Janouch bok Barnliv. Där stod det om något som kallas dykteknink.
Dyktekninken handlar om att följa med värken, som en våg som sköljer genom kroppen, att inte spänna emot utan vara totalt avslappnad. Det låter ju lätt.... eeh? Faktum är att det var lätt. Det handlade, för mig, bara om att bestämma mig för att våga. Att våga slappna av trots att det gjorde ont och att våga lita på att kroppen visste vad den skulle göra. När en värk kommer är det viktigt att släppa ner käkar och axlar. Erik påminde mig om detta när värken började. Sedan rådde pratförbud så länge värken pågick. Jag behövde total koncentration. Jag hade också en affirmation, som jag sa till mig själv; - Jag är stark. Vi är starka (jag och bebisen).
Så höll jag på från kl 17 till 21. Satt mestadels på en pilatesboll. Värkarna var inte alls så jobbiga. Vägrade spänna emot när det gjorde ont. Lät kroppen jobba. Det fungerade väldigt bra. Dock var jag trött. Hade inte lust att vanka runt i korridoren...
Kl 21 var det skiftbyte. Vet inte om det spelade in, men det var precis då som smärtan från värkarna började bli svåra att hantera. Mitt lugn försvann och jag kunde inte längre slappna av. BM hade pratat om värkstimuleraden dropp och jag tyckte det var lika bra att ta det på en gång. Värkarna var nu starkare och tätare. Jag ville ha smärtlindring efter som jag kände att jag spände emot och tenderade att hyperventilera. Övertygad om att det skulle ta många timmar innan den lilla skulle komma ut, samt dåligt erfarenhet från min förra förlossning- då jag fick panik och inte alls klarade smärtan- gjorde att jag ville ha smärtlindring. Det jag ville ha var EDA (epiduralbedövning), men fick för mig att det kunde man väl inte be om som första smärtlindring... Man ska väl prova med lustgas först?! Öh? Vem har sagt det. Jag hatar lustgas. Så ganska snart bad jag om EDA. Narkosläkaren kom. Jag var öppen 8 cm. (Förra förlossningen tog det en halv dag att öppna de sista 2 cm, så det trodde jag att det skulle göra nu med). Samtidigt som narkosläkaren sticker nålar i min rygg. Känner jag att krystvärkarna börjar. Jag blir jätteglad - Nu är det inte långt kvar. Nu är det bara att klämma ut bebisen.
Men.... Jag var ju bara öppen 8 cm. Jag får inte trycka på. Ska jag hålla emot?! Hjälp! Det går inte. Den kommer nu!Vad ska jag göra? Jag känner ju att den vill komma ut!
Plötslig säger BM att jag får krysta! Tjoho! Nu ni..... Ett två tre.
-Jag ser huvudet, säger Erik.
Jag känner huvudet.... Aaaj. Men vad händer. Vart tog värkarna vägen? Plötslig är det lugnt som i kyrkan. Jag försöker fuskkrysta. Men BM genomskådar mig. - Sofia, du får inte trycka på om du inte har en värk. - Suck.
Men så kommer den och slurp så kommer barn och navelsträng utforsandes. Vilken härlig känsla!!
Det första jag tänker är; - Åh vad skönt gravidmagen och smärtan är borta!
Och upp håller barnmorskan en fin liten flicka, som just ska ta sitt första andetag.
Välkommen Moa!
Alla sova Själv har jag tänt ljusen...
Så efter ett antal timmars icke-sovande, med en hjärna som bara går runt. Ni vet hur det är när man ligger å tänker på natten. Man tycker att man kommer på en massa bra och viktiga saker som man ska komma ihåg när det det blir morgon. Och efter som det är så viktiga och bra saker så kan man inte släppa det, man tänker och tänker och stackars hjärnan får aldrig somna. Jag fick nog och beslöt mig för att gå upp. Jag vet att jag sedan (om inget oförutsätt händer, vilket det i och för sig mycket väl kan göra, men jag tar risken) kan gå och lägga mig på förmiddagen och då brukar sömnen kunna bli dessto godare!!
Har tänt adventsljusen. Mumsar på några sömngåsar( oj, omedveten felskrivning. Snyggt. Menade såklart smörgåsar.) och ett glas mjölk i godan ro. Ingen som pockar på min uppmärksamhet.
Vad var det nu för viktiga saker jag grunnade på i sängen...Hm, julkort. Julklappar. Planering av julafton....Hm... Som småbarnsförälder är det ju nästan ett måste att skicka julkort på sina barn. Eller? Vi har det lilla problemet att den ena inte är så fotogenick, eftersom han/hon gömmer sig i magen och vägrar komma ut och när den väl kommer ut är kanske inte det första man gör att slänga på honom/henne en tomteluva, fota och springa till FotoQvick i Skärholmen för att framkalla julkort. Kanske får det bli färdigtryckta Jenny Lind tomtar från Gallerix trots allt.
Ha en bra onsdag!
I väntans tider
Så nu väntar jag
Väntar på att bli frisk (det går ganska bra faktiskt. Tack!)
Väntar på bebis. Kom snart kom snart!
Väntar på den spännande upplösningen - resultatet - i finalen av IDOL 2007! Marie eller Amanda, Amanda eller Marie. Vem ska dt bli vem ska det bli????
Jag hoppas för Amandas skull att hon kommer 2:a så hon slipper sjunga den förskräckligt tråkiga Power ballad vinnarlåten.
Julstress har jag inte ens hunnit tänka på
6 gånger om dagen sägs det att man ska uppdatera sin blogg om man vill att den ska vara välbesökt. HAHA! jag ligger risigt efter!
Jag vet varför: -Har inte haft tid!
Här kommer en liten story om mina senaste veckor.
Gravid är jag, i vecka 40 faktiskt. Det innebär att bebis verkligen är på väg ut. Den är färdig, ligger bara där inne å väntar på rätt tillfälle att knacka hål på hinnorna och tumla ut i stora världen.
Så för två veckor sedan tyckte jag att det var dax att säga hej då till jobbet för en tid. Vara hemma för att vila och förbereda mig på den kommande förlossningen... Åh va skönt att få ta det lugnt! Kanske hinna blogga lite, och julstöka...
Mhm...
För två veckor sedan råkade vi åka på en visning av ett radhus. Vi har ju insett att 4 personer i en tvåa känns lite trångt (I-landsproblem jag vet, men men..) Radhuset kändes helt ok. Inte tipptopp-extra-allt-vi-måste ha-det, men helt här-kan-vi-tänka-oss-att-bo-ok. Utgångspriset var rimligt, tom billigt. Innom ett par dagar insåg vi att huset höll på att bli vårt! Dagarna ägnades tillfullo (för min del) av att kolla upp allt. Hur är området? Var finns dagis? Vilken bank ger bäst bolånevilkor?Besiktning, osv... Sedan, AVTALSSKRIVNING med säljaren. Och vips så var köpet ett faktum. Då kom automatiskt steg 2: Nuvarande bostad måste säljas - SNARAST!
Mäklarkontakt, mäklarkontrakt. En stökig, överbelamrad lägenhet, fylld med leksaker och barnsängar måste förvandlas till ett fräscht, stilrent och inbjudande bostadsobjekt. Homstyling alltså. Mycket slit, och jag undrar; - Var gör man av alla saker när förrådet redan är överfullt?!! På något sätt lyckades vi. Lägenheten är fotograferad och ute till försäljning. När som helst kan bebisen komma. När som helst kan mäklaren ringa för att ev spekulant vill se lägenheten.
Mitt i all icke-vila blir både man och barn sjuk. Kräk! (Sjukdomen alltså!) Ett barn på dryga ett och ett ett halvt år som är magsjuk genererar en del städjobb. Med magen i vädret har jag sprungit mellan skurhink och tvättstuga. Tre nätter i rad har vi väckts av ...urk... mer om det vill ni inte veta!
Och så visning av - nyvädrad - lägenhet. Och så lite förvärkar.
Hallå, när skulle jag få vila???
Tanterna
Cajsa och Klara har jag två vänner som heter... Vi är jämnåriga och kommer från Nora osv.... Men de är inte om er kära vänner som jag ska skriva nu. Jag har en annan Kajsa och en annan Klara. De är 80+ och bor här i föreningen. Egentligen har de vanliga "tantnamn", men de kallar varandra för Kajsa och Klara. De är gamla och skrupliga och har väl både hjärtflimmer och skolios, men i sinnet är de unga och friska!
Förra veckan blev jag och Alva bjudna på kafferep! Kajsa hade bakat både drömmar och äppelkaka och dukat med finporslinet. Hon hade längtat så efter det här tillfället - att få bjuda in oss. Och jag skulle inte hjälpa till att duka eller diska. - Så, sätt dig, du är ju gravid. Inte ska du springa omkring. Sitter du bra på den stolen?!
Alva härjade runt som bara den och åt kakor utan hejd Stackars Kajsa måste ju ha varit helt slut när vi gått hem.
De är roliga, granntanterna. När jag träffar på Klara pratar hon alltid om Kajsa, - Tänk att hon orkar så mycket, hon fyller ju snart 90 år. Ja, det är fantastiskt. Har du sett min hand föresten, va tokig den ser ut!
Klara sträcker fram en svullen och blåslagen hand.
- Men vad har du gjort, har du ramlat nu igen?
-Jag har dansat balett.
- ?!!
- Jo jag såg ju på den där dansföreställningen (?) och då tänkte jag att jag skulle prova om jag också kunde, ja du vet, slänga upp benet så där högt. Pekar mot huvudet.
- Okej....
- Det gick bra, så jag gjorde det några gånger till, men sen vet jag inte vad som hände. Jag halkade väl på mattan. Och så fick jag så ont i handen och i den andra armen. Titta den är alldeles blå.
-Men, kära nån du kunde ju ha brutit dig! Inser att jag låter mer som en tant än vad hon gör...
Klara fortsätter - Och jag kan ju inte resa mig utan att stötta mig med händerna, så jag fick åla bort till sängen och kravla mig upp. Sedan låg jag där på mage i sängen med kläderna på hela natten. Jag vågade inte röra mig för då skulle det göra mera ont.
- Men oj oj oj... Ringde du inte sjukvårdsupplysningen eller nå´t, handen kanske är bruten.
- Nej då , idag känns det bättre. Nu ska jag skynda mig, snart börjar såpan. (Såpan= Våra bästa år.)
- Den är så tokig. Jag och Kajsa brukar sitta å skratta åt den. Nu tror jag de ska döda varandra hela bunten. Det är som en deckarkomedi. Och den tar ju aldrig slut det är hur många avsnitt som helst.
Jo tack jag vet. Har alltid undrat vilka det är som tittar. Tanter, tanter.
När jag träffar Kajsa, med rullatorn, pratar hon glatt och imponerat om Klara. - Tänk att hon orkar. Hon åker in till stan nästan varje dag. Sedan skyndar hon sig hem till såpan. Våra värsta år heter den. Och så tittar hon på en annan också. Glamour. Men den ser inte jag. Idag kommer min son. Han ska hjälpa mig att byta proppen till köket. Du förstår imorse när jag skulle värma min gröt så fungerade inte spisen. Jag försökte byta den där proppen själv men den satt så illa till. Jag klättrade upp, kom ska jag visa... Jag drog fram köksstolen till byrån här och så ställde jag mig här. Pekar på den glatta marmorskivan på hallbyrån. Det surrade lite så jag fick hålla i mig här i väggen.... osv.
- Men, Kajsa, varför ringde du inte på hos oss och bad om hjälp?!
- Nämen jag ville ju inte störa....
Ja vad ska man säga?! I like this old ladie´s . Men de är lite galna!
Sund, smart och slutkörd
Ikväll har jag varit på ett seminarium under ledning av Anna-Lena Brundin.
"Ett seminarium för dig som är kvinna mellan 25 och 40 år och som vill påverka ditt yttre och inre välbefinnande"
Sponsrat av Mjölkfrämjandet! Ja de finns fortfarande, och oj vad nyttigt det är med mjölk ska du veta! 5 dl om dagen hela livet...
Seminariet var trevligt (ja det råkar vara det ord som ploppade upp nu) och underhållande. Mycket skratt och några tankeställare. Ska väl inte påstå att jag lärde mig så värst mycket nytt. Men ibland kan det vara skönt att få sina kunskaper bekräftade och bli lite påmind om vad som är nyttigt när det gäller kost och hälsa.
Jag vill nog ändå påstå att seminariet var ganska allmänt hållet angående kvinnors hälsa, från benskörhet och livmoderhalscancer till relationer och humor.
Här kommer några glimtar - som jag tyckte var minnesvärda - av det som sades.
Om lycka. Varför är det så svårt att vara lycklig?? Om du eller någon annan mår dåligt, letar vi efter orsaken.
-Varför mår jag så dåligt, voj voj voj. Analysera, analysera.... Men när du är lycklig tänker du inte så mycket på det. Då är det bara så. Tills du blir olycklig igen. - Voj voj voj varför mår jag så dåligt. Analysera analysera.....
Nästa gång du känner dig lycklig, stanna då upp och fråga hur det kommer sig att du är lycklig just idag. Vad kan du göra för att känna så här oftare? Försök också att sänka kraven på att va lycklig. Leta efter det som är bra.
Anna-Lena Brundin hävdade att vi blir lyckligare av att sova mer. Små barn skrattar 270 gånger oftare än en vuxen. Inte konstigt. Barnen tvingar vi i säng klockan sju på kvällen medan vi själva sitter vakna framför TV:n och sappar för att leta efter lyckan... Barnet vaknar piggt och glatt på morgonen, medan du själv vill dra täcket över huvudet för att du är så trött!
Så alltså; -Sov mera! Gå å lägg er! Gör det till en hobby!
En av de som föreläste hette Kjell Gustafsson, familjeterapeut mm. Han pratade om att vi kvinnor är bra på att skapa "måsten". Måsten skapar stress. Vänd på det. Säg - Jag vill...
Kanske handlar det om något så tråkigt som att städa. - Jag vill städa, eftersom jag vill ha det fint omkring mig. Det är ingen som tvingar dig att städa.
Han pratade också om fyra saker som är viktiga i en relation;
Omsorg - att se, att bry sig. -Kul att se dig! - Hur mår du? osv.
Uppskattning - Va du e bra!
Kommunikation - Män kommunicerar i allmänhet mer på ett handlande plan medan kvinnor ofta kommunicerar på ett känslomässigt plan. Försök kommunicera rakt och till varandra.
Humor - Skrattet får inte ta slut!
I övrigt bestod en stor del av seminariet av att hushållsläraren och kostinformatören Ulla-Kerstin Nilsson-Blom pratade om kost. Detta tänker jag snabbt sammanfatta så här:
God mat gör gott. Mat är en livslång njutning. Ge maten tid och ät efter ditt sunda förnuft. Banta aldrig.
Och slutligen; - Drick mjölk!
